Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 16 : Massakreringar 1706

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Av faktafel märks avrättningen av Axel Hillebard på sidan 353. Om det handlar om ett rent sakfel eller om ett försök att pådyvla Karl XII ännu en avrättning får sägas vara oklart. På samma sida märks också en mycket egendomlig namnform - "Karl Gustav av Södra Möre". Likartade misshandlingar av vedertagna namnformer har setts tidigare, exempelvis på sidan 173.

Notera också episoden med den döende franske officeren på sidan 351, inte minst det Brunner har uteslutit.

 

Genomgången

 

Sidan 350: Det var nu den 4 april 1706. 

Då ska det noteras att det tidigaste av de båda brev som bildar grunden för citatet på sidan 349 är daterat den 7 april och det senare är daterat den 2 maj. Vi har alltså rört oss baklänges i tiden.  

Sidan 350: Man når Polesiens gräns.

Brunner (2005), s. 350 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 294.
"Vid Rosana gick gränsen till Polesien med dess vidsträckta land av trädlösa kärr eller sumpig skog. "Vid Rozana kom han till gränsen af Polesien och dess stora skogar och träsk.
Snösmältningen med det höga vattenflödet hade gjort marschen hit svårare än någon tidigare. Redan förut hade vägarna varit ganska djupa och för tåget hindersamma.
Nu och hädanefter blev det än värre. Nu och hädanefter blefvo de än värre."

Sidan 351: Den döende franske officeren.

Denne nämns i snart sagt alla de karolinska dagböcker som innehåller en skildring av detta fälttåg. Också Fryxell uppehåller sig vid händelsen. Det är intressant att se vad Brunner har behållit och vad han har uteslutit av replikskiftet:

Brunner (2005), s. 351 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 303.
"Han längtade att få se Hans Majestät före sin död. "Ack, sade Busanville, jag skulle gerna dö, om jag blott förut finge se denna konung."
Lille Prinsen pekade då med skojfrisk häpnad på mig, och jag svarade: 'Här är jag!' Lille Prinsen pekade då på Karl och denne svarade sjelf: här är jag.
Officeren visade stor glädje, lyfte den ena, återstående handen och sade sig nu kunna dö nöjd. Ett drag af tillfredsställelse och glädje flög öfver den döendes ansigte. Han lyfte sin högra, sin enda återstående hand och sade: jag har länge önskat komma uti eders majestäts tjenst; men har haft det missödet att i stället nödgas strida mot en så tapper furste. Nu förmår jag ej tala mer, utan önskar blott, att Gud måtte välsigna eders majestät i alla dess vägar och företag.
Kort därpå sjönk han i mörkret med ett uttryck av glädje och lugn. Jag lät ge honom en krigisk begravning. I klostret betalade jag hans lägerställe." Kort derefter afled han med ett uttryck af glädje och lugn, som förvånade alla. Karl lät gifva honom en krigisk och hedrande begrafning"

Man noterar likheterna, men nästan intressantare är Brunners uteslutning av den döendes lovord. Man får väl förmoda att dessa inte passade in. Inte nog med att fransmannen säger sig ha önskat gå i svensk tjänst, han uttrycker dessutom sin beundran för Karl XII och välsignar honom. Kan det, ur Brunners perspektiv, bli värre?

Sidan 351: Kungen låter klippa skägget, håret och rocken av kronskattmästaren och dennes officerare. 

Vad Adlerfelt säger är att de fångna tillhörde kronskattmästarens folk, inte att denne själv var med. Det Adlerfelt också säger är att officerarna kvarhölls och de meniga släpptes sedan de halvklippts och halvrakats. Eftersom de släpptes på villkor att inte tjäna mot Karl XII får man väl förmoda att det hela var avsett som en slags enkel "märkning", som i alla fall under några veckors tid skulle verka avskräckande.  Den av August utnämnde kronskattmästaren (av Litauen) hette Ludwik Konstanty Pociej (1664-1730). Benedykt Pawel Sapieha, som innehaft posten dessförinnan, var en av Karl XII:s bundsförvanter.

Sidan 352: Kungen föraktar dem som går med hela skägg och hela mantlar.

???

Sidan 352: Karl XII når slavernas urhem.

Detta är givetvis också lånegods:

Brunner (2005), s. 352 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 403 f.
"Jag kom nu efter en dagsmarsch ut i floden Pripets källområde. "ty man befann sig nu i floden Pripets källområde,
Framför mig öppnade sig Europas största träskland med kärr stora som hav i vilka de slaviska folken hade sitt hem. mitt i Europas största träskmark, de ofantliga Rokitnokärren: en trakt som för nutida historievetenskap är berömd såsom den slaviska folkstammens sannolika urhem
Dessa urslaver hade lärt sig konsten att vid fiendens ankomst sitta dolda under vattnet och suga i sig andningsluft genom vassrör." (där jagade urslaver i avlägsna tider blygsamt vidmakthållit sig förmedelst en förvärvad färdighet att vid gotiska eller finsk-ugriska grannars påhälsningar sitta dolda under kärrens vattenyta, med uppstickande vassrör för andningsbehov, till besökarna avlägsnat sig)."

Sidan 352: Ogilvi hade passerat längs en västligare väg, träskland utbreder sig. Jakten på Oginsky verkar hopplös.  

Även nr 2 bör väl vara Ogilvi. 

Sidan 353: Piper super och kastar flaskor, Axel Hillebard blir avrättad tre gånger för otukt med en åsna. En finne rymmer med kompanipengarna.

Om Piper hade dåligt ölsinne vet jag faktiskt inte, men Axel Hillebard dog hemma på Norrhult den 11 februari 1710, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  Givetvis bestod armén av mängder av kompanier, men möjligen är detta inspirerat från ett av Jon Stålhammars brev i vilket han berättar att brorsonen Fredrik hade rymt med kompanipengar. Frans G. Bengtsson citerar ur detta brev, så förmodligen är det ur Karl XII:s levnad som Brunner har hämtat uppgifterna. För detta, se Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 405.

Sidan 353: Kungen och Piper diskuterar Axel Oxenstiernas sonson Karl Gustaf av Södra Möre.  

Bortsett från att namnformen är något egenartad så var den unge Oxenstierna, som (den ohyggligt noggranne?) Frans G. Bengtsson så riktigt noterar i sin bok, rikskanslerns sonsonsson. Sedan har Brunner lyckats missförstå det så klara citat som Frans G. ger och fått det till att Piper gästat Oxenstierna, när det så oerhört tydligt framgår att det var Creutz som Piper hade hälsat på. 

Sidan 353: Lille Prinsen och Karl XII är nära vänner.

Formuleringarna är, som vanligt, kraftigt influerade av Fryxell:

Brunner (2005), s. 353. Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 301.
"Under denna tid i Pinsk visade Lille Prinsen mig den innerligaste tillgivenhet. "Den innerliga tillgifvenhet, som rådde mellan Karl XII och Lilla Prinsen hafva vi redan förut omtalat och med flera bevis styrkt.
  Se här ännu ett par dylika. Nämnde herrar ville gerna och alltid följas åt.
Han önskade sova i min kammare och red jag någon gång ensam ut gav han sig ingen ro förrän han återfunnit mig. När Karl någon gång ensam ridit ut, gaf sig prinsen ingen ro, förr än han uppsökt sin konungslige ven.
Även jag ville gärna följa Lille Prinsen åt. Nästan på samma sätt var det med Karl sjelf.
I Pinsk irrade vi stundom hela dygn igenom för att leta efter varann." Under vistelsen i Pinsk hade de så stundom irrat kring landet hela dygn igenom för att leta efter hvarandra."

Sidan 353: Kungen har lämnat överste Creutz i Litauen där denne belägrar fästningen Lacowiecz.  

Creutz befann sig i trakten av Slonim, i nuvarande Vitryssland. Detta var förvisso en del av storfurstendömet Litauen, men det är förstås lite lurigt att använda ett begrepp som numera står för något helt annat, kanske inte minst mot bakgrunden av att den karta som finns på insidan av bokens pärmar har moderna gränser.  

Sidan 353: Creutz har inneslutit 1 500 kosacker i Lacowiecz.  

Adlerfeld säger att svenskarna var 1 500 och i Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 194 sägs att det var 2 000 ryssar i fästningen.  

Sidan 354: Creutz lämnar överstelöjtnant Trautfetter med 400 man.

Hans namn bör stavas "Trautwetter", se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 355: Kosackernas ledare Apostol Andrés, utsänd av Mazepa, stupar.

Apostol är efternamnet, ovanstående är Adlerfelts skrivsätt. Man kan dock fråga sig om uppgiften sakligt sett är korrekt. Kosackerna leddes vid Kleck av Daniel Pavlovic Apostol (1654-1734). Vid sidan av honom fanns den ryske befälhavaren Semen Protas'evic Nepljuev. Och denne Apostol stupade som synes inte. För Apostol, se bl.a. http://mirimen.com/co_beo/Apostol-Daniil-Pavlovich-3D5.html. Om striden vid Kleck, se bl.a. Bespalov, Aleksandr, Bitvy severnoj vojny. - Moskva, 2005. - S. 87 ff.

Sidan 356: Creutz utnämns till generalmajor.

Fullmakten är daterad den 12 juni 1706, det vill säga ungefär en månad senare än det datum som följer några rader längre ned på sidan 356 (14 maj 1706). För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Creutz, tabell 21.

Sidan 356: Fästningarna kapitulerar bara man hötter med näven eller hänger upp några i rep.  

Det Karl XII säger i ett brev till Rehnsköld den 29 maj 1706 är att garnisonen i Zabirs kapitulerade när "dhe blefvo hötta med hängande". Detta låter förstås illa, men det fanns en föreställning om att mindre fästen som hotades av en kunglig armé borde ge upp utan större prut. Så här skriver Vattel i Law of Nations (1758), bok 3, paragraf 143: "How could it be conceived, in an enlightened age, that it is lawful to punish with death a governor who has defended his town to the last extremity, or who, in a weak place, has had the courage to hold out against a royal army? In the last century, this notion still prevailed; it was looked upon as one of the laws of war, and is not, even at present, totally exploded. What an idea! to punish a brave man for having performed his duty!

I originalet hotar alltså Karl XII med hängning, i Brunners kopia hänger han.

Sidan 357: Kungen konstaterar att uppbränning var det säkraste medlet att få polackerna dit man ville.  

Detta är Adlerfelt, s. 312. Denne säger dock: "som twinga och bränna dee halsstarrige", vilket bör tolkas på samma sätt som följande exempel ur SAOB: "The fattige prestmän som af fienden plundrade sköflade och brende äre", d.v.s. med betydelsen "bränna upp hus o. hem för (ngn)".

Sidan 357: Karl XII får besked om slaget vid Ramillies, både han och Piper oroas.

Slaget vid Ramillies utkämpades den 23 maj 1706, frågan är när den nyheten nådde "ödemarkerna" borta i öster. Före den 7 juli om kronologin ska hålla, och det torde vara på håret i så fall. Källan för berättelsen är Fryxell (1856), del 21, s. 306.

Sidan 357: Rehnsköld meddelar i ett kodat brev att kung August har lämnat Krakow och går mot Litauen.

Rehnskölds brev till Karl XII är tryckta i Karolinska krigares dagböcker XI. De två brev som kommer i fråga är det från den 10 juli och det från den 22 juli. Det som bäst överensstämmer med Brunners uppgifter är onekligen det senare av dessa, men då blir det verkligen egendomligt att sidan 358 inleds med "Den 7 juli".

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10